Om boken: 2024 / En gång i tiden bodde alla i världen: män, farfäder och barn. Bara det var inte en enda kvinna, inte ens en som låg. Det fanns inga kvinnor och inget behov! Men vilken glädje finns det för farfäder, män och pojkar att ströva runt på gårdarna utan kvinnor? Och våra gårdar är stora: det finns bänkar på dem. Coola tankar om kålsoppa, borsjtj och kål så att området inte blir tomt. Det är inte tomt i byn och det är okej - de kommer att säga kallt, sucka för trettiotredje gången och sticka ut varandras ögon. Det var så vi levde, det vill säga gömma våra gömmor för varandra, aldrig kyssa våra barn och skämma bort oss själva på drinkfester tillsammans. Vi skulle leva så här längre, men någon liten pojke såg plötsligt något i sin dröm: "Mamma, mamma!" ropar han, "Förstå, det finns fortfarande kvinnor i världen, de är som män och barn, bara med läppar och hår sådär.” rakt, långt hår, de kallar det flätor.” De gamla lyssnade och förundrades: vi borde ha drömt om något sådant! Och männen blev arga och förberedde sig för en lång resa, på hästar och på fältet: de var trötta på så mycket! Vi galopperade till den första guppen (och våra söner gråter hemma) och vände tillbaka…